Jag ha insett att jag måste ändra mitt liv och bli vuxen.....men hur fasen ska jag göra det när jag inte riktigt vet vad jag vill?

Men något säger mig att när jag väl hittat rätt kommer allt falla på plats. Just nu är det Han, Jonas så söt, så snäll, så enormt militär haha och den stora chocken han råkar faktiskt bo nära mig, eller när? i Kumla(blää) men ändå. Dejten i fredags var den bästa jag varit på..haha han får mig att skratta på ett sätt få killar kan. Han får mig att le, bara genom ett sms. När kände jag så här att JAG faktiskt vill träffa honom igen..Händer ju inte allt för ofta asså. vet ärligt talat inte vad jag vill skydda mig själv i från. Men det har blivit så att om han vill mer tar jag tio steg bakåt och bara kännar att detta blir för mycket för jessies lilla hjärna och hjärta.

Jag har ju kanske en teori om var, när och hur det hände att det blev så....men fan hur länge ska man leva på det då?...nångång måste man ta steget över det och bara inse att jag är bättre än han och det han gjorde, sa. Inte längre rör mig i ryggen...GO jessica, GO tjejer...släpp honom/dom/henne. Vi är bättre än våra ex och deras komentarer och synpunkter. Nu gäller det att satsa på det man har. Och jag ska verkligen göra mitt bästa och satsa på Jonas :-P

Det värsta av allt är att han ska åka till Afghanistan och jobba..men jag tror att jag har ett helt år på mig att ha honom när...Missförstå mig inte nu, jag är inte kär...jag är intresserad och hoppas innerligen att han är det med!

Vi är så lika, men endå olika. Vår humor är så lik att det är skärmande haha. men det positiva där är att jag kan inte skräma i väg honom hur jag än gör, jag kan inte vara "hård" eller spydig. Mannen kan ju han med. Och jag vet hur jag gör när jag träffar någon. Nu helt plötsligt kan jag inte vara den personen...hmm illa eller bra, tro?

Vi får helt enkelt se vad ödet och framtiden har att överraska med.

Nog för detta första inlägg...kommer åter =)